Sedan november 2017 är Göran Villner ansvarig för Swedbank Robur Råvarufond. För 18 år sedan anställdes han som gruv-, metall- och stålanalytiker på Swedbank och har sedan dess hållit många positioner inom banken, exempelvis som analytiker för tillväxtmarknader.

Med ett långvarigt personligt intresse av råvarusektorn är det därför en erfaren och engagerad fondförvaltare som har hand om fondens dryga 800 miljoner kronor i fondförmögenhet.

De senaste sex månaderna har fondens jämförelseindex, som till 50 procent består av MSCI Global Energy och till 50 procent av MSCI Global Metals & Mining, stigit cirka 10,5 procent.

Göran Villner avviker inte mer än fem procent från denna balans mellan basmetaller och olja i fonden. Genom bolagsval finns tillräckligt handlingsutrymme för att skapa goda möjligheter för meravkastning jämfört med index. Göran Villner tycker att fonden har en betryggande kontinuitet och stabilitet i en period med mycket turbulens på råvarumarknaderna.

Sett till hela sektorn har råvaror haft en svagare start i år än samma period förra året. Inledningen av 2018 har präglats av fokus på oljepriset som kommit ner en del efter att ha toppat på prisnivåer runt 70 dollar per fat Brentolja. Det framtida priset på olja (Brent Future) ligger runt 56 dollar vilket oroar marknaden – något som till stor del beror på de signaler om produktionsökningsnivåer som kommer från USA och osäkerhet kring OPEC, enligt Göran Villner. Läs mer om detta i Aktiells sektoranalys: USA ritar om oljekartan.


Stor marknad och stor osäkerhet
Göran Villner lyfter två stora frågetecken som marknaden vill räta ut. Det första rör utbudssidan: Hur mycket kommer USA kunna öka sin oljeproduktion i år? Här är det framförallt mängden skifferolja och agerandet från de många skifferoljebolagen som uppvisat fantastisk tillväxt under ett antal år. Även under perioder med nedtryckta oljepriser har flertalet skifferoljebolag presterat mellan 10 och 25 procents produktionstillväxt på årsbasis och fortsätter att göra så.

Förra årets prisuppgång har gjort att skifferoljebolagen ökat lönsamheten ”väldigt kraftigt”, förklarar Göran Villner. Samtidigt signalerar de en bättre kapitaldisciplin när de inte investerar mer än kassaflödet tillåter. Många använder hela kassaflödet för att återinvestera i produktion och generera tillväxt, men ny och mer skuldsättning är inte längre den väg de väljer att gå för att växa.

– De flesta räknar med att det tillkommer 1 miljon fat om dagen i kapacitet från detta. Jag bedömer att det är något som marknaden klarar och i stort sett prisat in. Jag är inte så oroad för en negativ överraskning i form av högre nivåer, säger Göran Villner.


Oljans andra orosmoment
Detta är i sin tur intimt kopplat till orosmoment nummer två: Kommer OPEC hålla de självpåtagna produktionsbegränsningarna? Göran Villner håller det för troligt, och ser att de kan ligga fast under första halvåret 2018.

Vad gäller då detta? I slutet av 2017 beslutade OPEC att de neddragningar i produktionen som skulle gå ut i mars 2018 förlängdes med nio månader. Det rör sig om ungefär 1,8 miljoner fat olja per dag i minskat utbud för att på så sätt balansera ned marknadens överutbud och driva priset.

Opecs största producent och en viktig spelare är Saudiarabien som behöver väsentligt högre prisnivåer än dagens av två skäl: för att balansera sin budget och få ut mer av den planerade börsnoteringen av den statliga oljejätten Aramco. Men att Saudiarabien väljer att pumpa upp mer olja är inte troligt då det skulle driva ner priset, menar Göran Villner.


Rysk tvetydighet
Ryssland är inte med i OPEC men har linjerat sig med organisationens återhållsamhet. Frågan är om detta består. Å ena sidan finns stora, röststarka oljebolag – vars breakeven-kostnad för onshore-produktion ligger så lågt som 20 dollar per fat – som har inflytande gentemot den ryska regeringen. 

Bolagen har uttryckt irritation kring att en effekt av begränsningarna blir att deras investeringar för ökad produktion nu kringskärs för att andra länder med högre produktionskostnader ska återfå lönsamheten.

– Samtidigt pratar Ryssland på ett sätt som om landet avser att fortsätta enligt avtalet och kanske även är villiga att förlänga det. Det är svårt att förutsäga, säger Göran Villner.

Å andra sidan finns då tanken att Ryssland kopplar på full produktion för att tillmötesgå de inhemska oljebolagen, med resultatet att oljan sjunker till exempelvis 40 dollar fatet.

– För att öka vinsterna krävs betydande produktionsökningar bara för att kompensera för det fallande oljepriset, plus ytterligare produktion för vinstökning. Detta får dessutom den negativa effekten att reserverna minskas snabbare. Det är inte självklart att ryska bolag finner detta attraktivt. Det finns en rimlig chans att de fortsätter spela med eller i vart fall inte bryter avtalet i förtid, förklarar Göran Villner.

Kontentan av OPEC:s agerande och den amerikanska utvecklingen är att ett troligt prisspann för ett fat Brentolja är mellan 55 och 65 dollar. Bolagen kommer från en period med låga priser och dålig lönsamhet där de jobbat hårt med kostnader. Breakeven-kostnad för samtliga producenter har kommit ned en bra bit, och såväl aktiviteten som kostnaderna för prospektering har dragits ned. 

Förvisso har bland annat Exxon funnit ett nytt stort fält i Guyana som håller på att byggas ut och kan ge ett tillskott på 1 miljon fat om dagen vid mitten av 2020-talet, och för det stora Johan Svedrup-fältet utanför Norge ser det ut att gå enligt Statoils plan att vara igång vid 2022. Men den lägre graden av utveckling av nya fält betyder att det finns mindre produktion som kommer starta upp i åren framöver. Denna eftersläpning kommer sätta sina spår i marknaden, tror Göran Villner.


Två delvis konkurrerande trender
Det finns alltså två stycken trender som konvergerar och kan förändra oljemarknaden men även hela råvarumarknaden. Nästan alla bolag har fokuserat ”väsentligt mycket mer” på kassaflödet, nerbetalning av skulder och att rensa i balansräkningarna enligt Göran Villner.

Snarare än investeringar i anläggningstillgångar har de ökat utdelningen till ägarna. BP, Exxon och Shell har alla ”fantastiska nivåer på det fria kassaflödet”. Detta är i linje med vad ägarna velat, och således helt rätt av bolagen.

Men enligt Göran Villner närmar vi oss nu brytpunkten där bolagen återigen måste öka prospekteringar eller söka förvärvsmöjligheter. För vad annars ska driva framtida intäkter och utdelning? Balansräkningar kan inte rensas i all oändlighet.

– Vi lär se en omsvängning under året med ökade investeringsbudgetar och fler förvärv. Det går inte att samla pengar i ladorna hur länge som helst. Det börjar bli dags att hitta nytt och skapa tillväxt.

Och då är vi tillbaka till orosmoment nummer två. Hur mycket kommer produktionen öka under året? Det återstår att se. Till detta ska en tredje trend fogas: kostnadsinflation. Med ökad lönsamhet hos råvarubolagen kommer kraven på höjda löner och högre utrustningspriser att förstärkas. Även underleverantörer kommer kräva mer betalt. Det vill till att råvarupriserna håller i sig.